|
BAB 3 |
بَابُ سُنَّةِ العِيدَيْنِ لِأَهْلِ
الإِسْلاَمِ
Bab
sunat dua hari raya bagi ahli Islam.
ASQALANI:
وَقَدْ
رَوَى بن عَدِيٍّ مِنْ حَدِيثِ وَاثِلَةَ أَنَّهُ لَقِيَ رَسُولُ اللَّهِ صَلَّى
اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ يَوْمَ عِيدٍ فَقَالَ تَقَبَّلَ اللَّهُ مِنَّا
وَمِنْكَ
فَقَالَ
نَعَمْ تَقَبَّلَ اللَّهُ مِنَّا وَمِنْكَ
وَفِي إِسْنَادِهِ مُحَمَّدُ بْنُ
إِبْرَاهِيمَ الشَّامِيُّ وَهُوَ ضَعِيفٌ
وَقَدْ
تَفَرَّدَ بِهِ مَرْفُوعًا
IBN
ADI meriwayatkan hadis dari hadis WASILAH bahawa dia berjumpa dengan Rasulullah
pada hari raya, lalu dia berkata: “semoga Allah menerima daripada kami dan
daripada engkau”
Rasulullah
pun menjawab: “semoga Allah menerima daripada kami dan daripada engkau”.
Dalam
sanad hadis ini ada perawi yang bernama MUHAMMAD BIN IBRAHIM AL-SYAMIY, yang
dia adalah perawi doif.
Dia
telah tafarrud hadis secara marfu.
وَخُولِفَ فِيهِ فَرَوَى الْبَيْهَقِيُّ
مِنْ حَدِيثِ عُبَادَةَ بْنِ الصَّامِتِ أَنَّهُ سَأَلَ رَسُولَ اللَّهِ صَلَّى
اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ عَنْ ذَلِكَ فَقَالَ ذَلِكَ فِعْلُ أَهْلِ
الْكِتَابَيْنِ وَإِسْنَادُهُ ضَعِيفٌ أَيْضًا وَكَأَنَّهُ
أَرَادَ أَنَّهُ لَمْ يَصِحَّ فِيهِ شَيْءٌ
Al-Baihaqi
ada riwayatkan daripada Ubadah bin al-Somit bahawa dia bertanya kepada
Rasulullah berkenaan itu, Nabi pun jawab: itu perbuatan dan amalan ahli kitab.
Sanad
hadis ini doif juga. Seakan-akan dia mahu anggap bahawa tidak ada satupun yang
sahih berkenaan amalan ini.
وَرَوَيْنَا فِي الْمَحَامِلِيَّاتِ
بِإِسْنَادٍ حَسَنٍ عَنْ جُبَيْرِ بْنِ نُفَيْرٍ قَالَ كَانَ أَصْحَابُ رَسُولِ
اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ إِذَا الْتَقَوْا يَوْمَ الْعِيدِ
يَقُولُ بَعْضُهُمْ لِبَعْضٍ تَقَبَّلَ اللَّهُ مِنَّا وَمِنْكَ
Hadis
dari Jubair bin Nufair dengan Sanad yang Hasan. Jubair kata: sahabat Rasulullah
apabila mereka saling berjumpa pada hari raya mereka akan berkata sesama
mereka: semoga Allah menerima daripada kami dan daripada kamu.
|
HADIS
951 |
حَدَّثَنَا حَجَّاجٌ، قَالَ: حَدَّثَنَا
شُعْبَةُ، قَالَ أَخْبَرَنِي زُبَيْدٌ، قَالَ: سَمِعْتُ الشَّعْبِيَّ، عَنِ
البَرَاءِ، قَالَ: سَمِعْتُ النَّبِيَّ صَلَّى اللهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ يَخْطُبُ،
فَقَالَ: «إِنَّ أَوَّلَ مَا نَبْدَأُ مِنْ يَوْمِنَا هَذَا أَنْ نُصَلِّيَ، ثُمَّ
نَرْجِعَ، فَنَنْحَرَ فَمَنْ فَعَلَ فَقَدْ أَصَابَ سُنَّتَنَا»
Aku
mendengar Rasulullah berkhutbah Bahawa Nabi bersabda: “sesungguhnya perkara
pertama yang kami mulai daripada hari ini bahawa kami menunaikan solat,
kemudian kami balik, lalu kami sembelih korban. Barangsiapa yang melakukan
seperti ini sesungguhnya dia telah bertepatan dengan sunnah kami”
ASQALANI:
قَوْلِهِ إِنَّ أَوَّلَ مَا نَبْدَأُ
بِهِ فِي يَوْمِنَا هَذَا أَنْ نُصَلِّيَ إِشْعَارًا بِأَنَّ الصَّلَاةَ ذَلِكَ
الْيَوْمَ هِيَ الْأَمْرُ الْمُهِمُّ وَأَنَّ مَا سِوَاهَا مِنَ الْخُطْبَةِ
وَالنَّحْرِ وَالذِّكْرِ وَغَيْرِ ذَلِكَ مِنْ أَعْمَالِ الْبِرِّ يَوْمَ
النَّحْرِ فَبِطَرِيقِ التَّبَعِ وَهَذَا الْقَدْرُ مُشْتَرَكٌ بَيْنَ
الْعِيدَيْنِ فَحَسَنٌ أَنْ لَا تُفْرَدَ التَّرْجَمَةُ بِعِيدِ النَّحْرِ
انْتَهَى وَقَدْ تَقَدَّمَ الْكَلَامُ عَلَى حَدِيثِ عَائِشَة مُسْتَوفى فِي
الْبَاب الَّذِي قبله
Sesungguhnya
perkara pertama yang kami mulai dengannya pada hari ini bahawa kami menunaikan
solat sebagai tanda syiar. Iaitu kami solat pada hari itu. ia adalah perkara
penting. Selain daripada itu adalah khutbah, sembelih korban, berzikir dan
selainnya adalah amalan-amalan kebaikan pada hari korban.
RAJAB:
ومراده: الاستدلال بهذا الحديث على أن
سنة أهل الإسلام التي سنها لهم نبيهم - صَلَّى اللهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ - في عيد
النحر: الصلاة ثم النحر بعد رجوعهم من الصلاة.
Difahami
dari hadis ini bahawa menjadi sunnah bagi ahli Islam sepertimana yang diajar
oleh Nabi Muhammad pada hari raya adalah menunaikan solat, kemudian menyembelih
korban selepas dari pulang daripada solat.
وأما صلاة العيد، فاختلف العلماء فيها
على ثلاثة أقوال:
أحدها: أنها سنة مسنونة، فلو تركها
الناس لم يأثموا.
هذا قول الثوري ومالك والشافعي وإسحاق
وأبي يوسف، وحكي رواية عن أحمد.
Berkenaan
solat Hari Raya, ulama berbeza pendapat;
[PERTAMA]
Ia adalah sunnah. Mana-mana manusia yang meninggalkannya, maka dia tidak
berdosa.
Ini
adalah pendapat SAURI, SYAFIE, MALIKI, ISHAQ, ABU YUSUF dan satu hikayat dari
Ahmad.
والقول الثاني: أنها فرض كفاية فإذا
أجمع أهل بلد على تركها أثموا وقوتلوا على تركها.
وهو الظاهر مذهب أحمد، نص عليه في رواية
المروذي وغيره. وهو قول طائفة من الحنفية والشافعية.
[KEDUA]
Ia adalah fardhu kifayah. Apabila suruh penduduk sesebuah negeri sepakat tidak
buat, mereka semua berdosa dan boleh diperangi.
Ini
adalah pendapat zahir dalam mazhab Hanbali. Ia adalah pendapat satu puak dari
kalangan Ulama Mazhab Hanafi dan Syafie.
والقول الثالث: أنها واجبة على الأعيان
كالجمعة.
وهو قول أبي حنيفة، ولكنه لا يسميها
فرضاً.
وحكى أبو الفرج الشيرازي - من أصحابنا -
رواية عن أحمد: أنها فرض عين.
[KETIGA]
Ia adalah Fardu Ain seperti solat jumaat.
Ini
adalah pendapat Abu Hanifah. Tetapi, dia tidak namakan sebagai fardu.
وقال الشافعي -في ((مختصر المزني)) -:
من وجب عليه حضور الجمعة وجب عليه حضور العيدين.
وهذا صريح في أنها واجبة على الأعيان.
وليس ذلك خلافاً لإجماع المسلمين، كما
ظنه بعضهم.
Syafie
kata dalam mukhtasar al-Muzani: barangsiapa yang wajib hadir solat Jumaat maka
dia wajib juga hadir untuk solat dua hari raya.
وكثيرمن أصحابه تأولوا نصه بتأويلات
بعيدة، حتى إن منهم من حمله على أن الجمعة فرض كفاية كالعيد.
Ramai
dari kalangan ulama bermazhab Syafi'i mentakwilkan maksud imam Syafi'i itu
adalah merujuk kepada fardu kifayah. Itu adalah takwil jauh.
وأقرب ما يتأول به: أن يحمل على أن
مراده: أن العيد فرض كفاية؛ لأن فروض الكفاية كفروض الأعيان في أصل الوجوب، ثُمَّ
يسقط وجوب فرض الكفاية بفعل البعض دون فرض العين.
Takwil
yang paling dekat adalah mereka maksudkan dengan fardu kifayah. Kerana fardu
kifayah adalah seperti fardu Ain pada asal kewajipan. Tetapi tergugur kewajipan
fardu kifayah apabila sebilangan manusia telah lakukan.
2/446
| 8/439
No comments:
Post a Comment